"And I dream of a place..."
Humör: 
peaceful
Musik: Somewhere That's Green - Little Shop of Horrors
Jag hadde en lustig dröm inatt.
Jag satt vid en bar när en lång pojke (kille/man?) med en smutsig trenchcoat satte sig brevid mig.
Jag tänkte inte så mycket på det, vad jag minns av drömmen så kliade min mun för att folk rökte äckliga självgjorda ciggaretter inomhus.
Jag gillar ciggarettrök men isåfall officiela märken, för så som jag mindes så fick den här röken min mun att klia. Dessutom var den väldigt lila-blå.
När jag väl tittade på pojken (min dröm var väldigt bestämd med att även om han var äldre än mig så var han en pojke) så såg jag att han hadde bandage för ögonen.
Det udda var att det var alldeles slät över hans ögon, dvs hans ögonglober stod inte ut under det.
Innan jag hann kommentera på det så frågade han varför jag hade ett glas med Red Bull och Vodka (ny favvodrink!) och ett glas med rosa pantern.
Om jag minns rätt så svarade jag:
"Vodkagrejen får killarna att stanna kvar och Rosa Pantern får tjejerna att stanna kvar"
Jag tror jag förklarade det mer i drömmen, men det är vad jag minns iallafall.
Jag lät honom smaka på båda drinkarna innan han beställde något såg ut som...svart vatten åt sg själv. Igenomskinligt men ändå svart.
Samtidigt som han drack lossade bandage på det där dramatiska sättet där det liksom ringlar av den kroppsdel du satt på det.
Som en långsam orm som vill av en gren och ringlar av snabbare och snabbare. Om ni haft bandage så förstår ni vad jag menar.
Och som jag misstänkte hela drömmen så hadde han inga ögon. Bara svarta hål men ibland när ljuset var rätt så tyckte jag se mig skallbenet glimta igenom.
Jag tror jag sa till honom i drömmen att det måste gjort ont och frågade om han ville ha hjälp sedan när han skulle ta sig vidare.
"Jag kan inte hitta hem. Jag ser ju inte vägen dit." sa han och gick och lämnade sin dricka på baren. Den där svarta hemska drycken.a
Bartendern ropade efter honom men han skrattade, det minns jag. Ett sånt där skratt där man hör att det övergår till tårar eller skrik.
"Förr eller senare så kommer han vaara stilla" minns jag att mitt drömsjälv sa och sen så såg jag att båda ina drinkar hade mögel längst upp på ytan
Jag undrar vad den drömmen betydde. Jag tyckte synd om den där långa pojken som inte kan hitta hem för att hans ögon är borta.
Det känns lite som en spökhistoria eller hur? Förevigt dömd att leta och gå och aldrig komma hem.
Och han kändes verkligen som en pojke så jag tror att han har en familj som väntar någonstans.
Det var inte en läskig dröm, det kändes mer som en tavla.
Mitt drömjag var inte rädd, utan det var mer som att se och inta utan att känna sig rädd.a Dessutom verkade han som en snäll pojke.
Ur det verkliga livet:
Jag var på konsum igår och handlade vid snabbkassorna.
Till vänster stod en kvinna med svart tröja och stjärntattueringar i den riktiga kassan och betalade sina varor till kassörskan.
Brevid henne stod en man som kunde vart pojkvän/vän/bror
På hennes arma hadde hon 5 röda ärr, såsom de ser ut när de kanske är gjorda några timmar innan men man inte har tvättat av sårskorpan.
Jag har ingen ide hur hon vågade eller ville visa upp de där linjära ärren som är så uppenbart självförvållade.
De var inte ens djupa, bara tillräckligt för att skapa skorpa.
Jag gillar gammla ärr, gammla streck som blir tydligare i solen, en bit hud som står ut. Jag antar att detta gör mig ett slags fan av scarification, men jag gillar ärr okej? Scarification är en form av HARDCORE tattueringar och ä<rr ska inte bilda bilder som är gulliga, coola eller tribalsymboler.
Ärr talar om vart du har haft ONT och det är historien i sig.
Poängen är att jag gillar mina gamla ärr men jag skämdes huden av mig för mina färska. Att bara räcka över pengar till en kassörska medan min hud bultade argt röd över en blödande spricka på min arm (eller mitt ben, men man räcker ju så sällan över pengar med den kroppsdelen eller hur) är något jag INTE skulle kunna göra.
Inte nu iallafall.
Jag kan haft momentum då jag gjorde mina händer fula ihopp om familjen skulle se eller någon skulle skrika till men när de stunderna kommer kan jag iallafall inte öppna käften så jag skäms iallafall och poängen är förlorad.
Tillbaka till flickan, hur kunde hennes vän/pojkvän/bror INTE undgå dessa paralella linjer?
Kanske är det något dom själva kommit överens om...
Jag vet inte ens varför jag skriver om detta, att se den där flickan väckte så många minnen bara. Jag passar inte ens till cuttare, jag hade så svårt att låta bli att pilla på såren så jag fick lätt infektioner vilket gjorde hela området på armen rött och bultande.
Jag avskyr sådant! Som en del kanske vet, att dra över tighta byxor över sådant är HUGA.
Jag är ingen talesperson som gör reklam för detta nu, minns att jag sa att jag skämdes, men det var ett (relativt) bra sätt att bli av med stress. Och jag gillar mina ärr, precis som min tattuering så gör de mig lite mer unik och jag kan dra fingret efter dem för att minnas och vara glad över att saker är bättre.
Vänta...
Jag har T-shirt på mig nu så...8! Åtta små historier och minnen syns (någorlunda) på mig. Sen har jag gömt några för mig själv att enbart ha för mig.
Det är lustigt, när jag flyttstädade hittade jag små undanstoppade vassa föremål här och där. Och jag kan ärligt skriva att jag kastade bort varenda en utan någon större eftertanke.
ta hand om er hörni
peacefulMusik: Somewhere That's Green - Little Shop of Horrors
Jag hadde en lustig dröm inatt.
Jag satt vid en bar när en lång pojke (kille/man?) med en smutsig trenchcoat satte sig brevid mig.
Jag tänkte inte så mycket på det, vad jag minns av drömmen så kliade min mun för att folk rökte äckliga självgjorda ciggaretter inomhus.
Jag gillar ciggarettrök men isåfall officiela märken, för så som jag mindes så fick den här röken min mun att klia. Dessutom var den väldigt lila-blå.
När jag väl tittade på pojken (min dröm var väldigt bestämd med att även om han var äldre än mig så var han en pojke) så såg jag att han hadde bandage för ögonen.
Det udda var att det var alldeles slät över hans ögon, dvs hans ögonglober stod inte ut under det.
Innan jag hann kommentera på det så frågade han varför jag hade ett glas med Red Bull och Vodka (ny favvodrink!) och ett glas med rosa pantern.
Om jag minns rätt så svarade jag:
"Vodkagrejen får killarna att stanna kvar och Rosa Pantern får tjejerna att stanna kvar"
Jag tror jag förklarade det mer i drömmen, men det är vad jag minns iallafall.
Jag lät honom smaka på båda drinkarna innan han beställde något såg ut som...svart vatten åt sg själv. Igenomskinligt men ändå svart.
Samtidigt som han drack lossade bandage på det där dramatiska sättet där det liksom ringlar av den kroppsdel du satt på det.
Som en långsam orm som vill av en gren och ringlar av snabbare och snabbare. Om ni haft bandage så förstår ni vad jag menar.
Och som jag misstänkte hela drömmen så hadde han inga ögon. Bara svarta hål men ibland när ljuset var rätt så tyckte jag se mig skallbenet glimta igenom.
Jag tror jag sa till honom i drömmen att det måste gjort ont och frågade om han ville ha hjälp sedan när han skulle ta sig vidare.
"Jag kan inte hitta hem. Jag ser ju inte vägen dit." sa han och gick och lämnade sin dricka på baren. Den där svarta hemska drycken.a
Bartendern ropade efter honom men han skrattade, det minns jag. Ett sånt där skratt där man hör att det övergår till tårar eller skrik.
"Förr eller senare så kommer han vaara stilla" minns jag att mitt drömsjälv sa och sen så såg jag att båda ina drinkar hade mögel längst upp på ytan
Jag undrar vad den drömmen betydde. Jag tyckte synd om den där långa pojken som inte kan hitta hem för att hans ögon är borta.
Det känns lite som en spökhistoria eller hur? Förevigt dömd att leta och gå och aldrig komma hem.
Och han kändes verkligen som en pojke så jag tror att han har en familj som väntar någonstans.
Det var inte en läskig dröm, det kändes mer som en tavla.
Mitt drömjag var inte rädd, utan det var mer som att se och inta utan att känna sig rädd.a Dessutom verkade han som en snäll pojke.
Ur det verkliga livet:
Jag var på konsum igår och handlade vid snabbkassorna.
Till vänster stod en kvinna med svart tröja och stjärntattueringar i den riktiga kassan och betalade sina varor till kassörskan.
Brevid henne stod en man som kunde vart pojkvän/vän/bror
På hennes arma hadde hon 5 röda ärr, såsom de ser ut när de kanske är gjorda några timmar innan men man inte har tvättat av sårskorpan.
Jag har ingen ide hur hon vågade eller ville visa upp de där linjära ärren som är så uppenbart självförvållade.
De var inte ens djupa, bara tillräckligt för att skapa skorpa.
Jag gillar gammla ärr, gammla streck som blir tydligare i solen, en bit hud som står ut. Jag antar att detta gör mig ett slags fan av scarification, men jag gillar ärr okej? Scarification är en form av HARDCORE tattueringar och ä<rr ska inte bilda bilder som är gulliga, coola eller tribalsymboler.
Ärr talar om vart du har haft ONT och det är historien i sig.
Poängen är att jag gillar mina gamla ärr men jag skämdes huden av mig för mina färska. Att bara räcka över pengar till en kassörska medan min hud bultade argt röd över en blödande spricka på min arm (eller mitt ben, men man räcker ju så sällan över pengar med den kroppsdelen eller hur) är något jag INTE skulle kunna göra.
Inte nu iallafall.
Jag kan haft momentum då jag gjorde mina händer fula ihopp om familjen skulle se eller någon skulle skrika till men när de stunderna kommer kan jag iallafall inte öppna käften så jag skäms iallafall och poängen är förlorad.
Tillbaka till flickan, hur kunde hennes vän/pojkvän/bror INTE undgå dessa paralella linjer?
Kanske är det något dom själva kommit överens om...
Jag vet inte ens varför jag skriver om detta, att se den där flickan väckte så många minnen bara. Jag passar inte ens till cuttare, jag hade så svårt att låta bli att pilla på såren så jag fick lätt infektioner vilket gjorde hela området på armen rött och bultande.
Jag avskyr sådant! Som en del kanske vet, att dra över tighta byxor över sådant är HUGA.
Jag är ingen talesperson som gör reklam för detta nu, minns att jag sa att jag skämdes, men det var ett (relativt) bra sätt att bli av med stress. Och jag gillar mina ärr, precis som min tattuering så gör de mig lite mer unik och jag kan dra fingret efter dem för att minnas och vara glad över att saker är bättre.
Vänta...
Jag har T-shirt på mig nu så...8! Åtta små historier och minnen syns (någorlunda) på mig. Sen har jag gömt några för mig själv att enbart ha för mig.
Det är lustigt, när jag flyttstädade hittade jag små undanstoppade vassa föremål här och där. Och jag kan ärligt skriva att jag kastade bort varenda en utan någon större eftertanke.
ta hand om er hörni
"Don't be fooled if I should chuckle like hyenas in a zoo"
Humör:
creativeMusik: Now (It's Just The Gas) - Little Shop Of Horrors (Musical version)
Hm, min mobil är tillbaka.
Gjorde lite amatörmässiga inbrott och voila!
Förövright tänkte jag egoboosta lite nu och lägga upp (några) av de clownbilder Dorothea har beställt av mig.
Hon ska använda dem i teatersammanhang, se om ni hittar den gemensamma faktorn.
EH, jag lägger upp alla på en gång.
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img004_48978394.jpg
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img005_48978443.jpg
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img006_48978544.jpg
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img007_48978579.jpg
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img008_48978681.jpg
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img009_48978780.jpg
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/374730/images/2009/img011_48979451.jpg
Vissa är rätt dåliga, men några gör mig stolta. Scannern vi har dödar lite av dem så de ser bättre ut.
Vissa får mig att asgarva.
De är gjorda i svart vitt eftersom jag inte vet riktigt om Dorro vill ha färg. Vad tycker ni?
Jag favoriserar att bara måla vissa detaljer, som exempel jag gillar att måla svartvita bilder med rött blod.
Fan pupilllösa clownen utan underkropp och mun för öga clownen är rätt freaky.
Jag är smått galen eller hur? Men det får mig att skratta iallafall.
"That's a fact, it's true!"
Humör: 
determined
Musik: Rainbow Randolph Theme Song - från, Death to Smoochy
(Haha, WTF?! XD)
...Anni är påväg mot australien nu...
Och vi har alla små äventyr.
Anni är påväg på mot en liten del av livet och inte går jag bakåt eller sönder, jag har bara dragit för ett myggnät och gått någon annanstans.
Jag ser så fram emot att byta stad, lika mycket som Anneli såg fram emot att jobba i Australien ett år. Jag förstår inte att jag kunde ha varit rädd.
Men visst jag sa till mig själv, "Varför följer inte DU med?" "Vad är hennes VÄN nu?".
Men vi har alla våra egna små äventyr. Det är inte ett ända stort som i filmen, utan små delar, som kapitel och utan musik i bakgrunden.
Nu ska jag börja på nästa kapitel jag med
Psst!
Ett litet P.S
Har nån sett min mobil?
D.S
determinedMusik: Rainbow Randolph Theme Song - från, Death to Smoochy
(Haha, WTF?! XD)
...Anni är påväg mot australien nu...
Och vi har alla små äventyr.
Anni är påväg på mot en liten del av livet och inte går jag bakåt eller sönder, jag har bara dragit för ett myggnät och gått någon annanstans.
Jag ser så fram emot att byta stad, lika mycket som Anneli såg fram emot att jobba i Australien ett år. Jag förstår inte att jag kunde ha varit rädd.
Men visst jag sa till mig själv, "Varför följer inte DU med?" "Vad är hennes VÄN nu?".
Men vi har alla våra egna små äventyr. Det är inte ett ända stort som i filmen, utan små delar, som kapitel och utan musik i bakgrunden.
Nu ska jag börja på nästa kapitel jag med
Psst!
Ett litet P.S
Har nån sett min mobil?
D.S
"Jag är en gammal trubadur som duger just till ingenting..."
Humör:
anoxius
Musik: Cornelis Vreeswijk - En fattig trubadur
Här är en liten utmaning till mig själv, från och med nu ska jag skriva varje dag.
Varför har jag varit borta? Jag jobbar min sista vecka på arlanda och ska försöka börja på Växjö universitet.
Jag! Fegisen! Men jag blev så hänförd, vi var där nere och allting kändes så...BRA!
Jag begriper det inte.
Men jag ska försöka och försöka, för jag behöver komma bort, bort och uppleva nytt.
Vara Jag.
Jag orkar faktist inte skriva mer om det, för det är det ända folk pratar med mig om nuförtiden.
Har ni någonsin stirrat in i en spegeloch tänkt, att det där är inte ni, att ni ser minsann inte ut sådär?
Det tycks ske så ofta för mig att jag har slutat tänka på det.
Har ni någonsin tittat in i en spegel och blivit arg på spegelmänniskan för den falska bild hon/han ger omvärlden som ditt utssende.
Dessa dumma ögon, aldrig tillhörde de dig? Visst har du ett minne av att de brukade gnistra och glimma och vara något "speciellt"? För ingen vill ju ha grå ögon.
Och aldrig har du satt uppt ditt hår sådär dumt och inte går du omkring med ett så dumt uttryck på ditt ansikte hela tiden? Visst brukar du ha något som är alldeles eget och inte den här zombien du ser framför dig nu?
Blir du någonsin rädd för denne? För denna andra männsika som bär någon slags likhet till dig men ser så ond ut.
Ja, kan hon inte se riktigt djävulsk ut ibland, som om hon sett för mycket och vill göra allt för mycket.
Hennes ögon kan vara så hårda, hon kan visa för mycket tänder i leendet och hennes näsborrar tycks utvidgade i en fnysning som skulle kunna vara ett ursinnigt frust.
Ser hon inte ut som en mördare ibland?
Men kanske är inte det som skrämmer dig mest, utan de gånger då hon ser så ledsen ut som får dig att gå i bitar, för du vet ju vem den här människan är och hon borde inte se ut så.
När hon ser allra mest hopplös ut, vill du inte hånskratta eller göra grimaser för att påminna dig om, att det är ditt jävla ansikte och du ska minsann inte se så ledsen ut.
Min spegel gör så, mest hela tiden och fanns det inte så många noveller om paralell dimensioner in speglarna om elakt spegelfolk så skulle jag skriva en medan min spgelbild skulle göra miner jag inte skulle känna igen.
Att inte känna igen sin spgelbild är som att skratta utan någon förvarning, det skrämmer en lite och man undrar vad som kan ha börjat gå fel.
Och så undrar man ifall det är försent att göra något åt det.
Ta inte mina ord så allvarliga, som Cornelius sjunger så "duger just till ingenting.." är det ända rätta om mig i slutet.
Inte ens spgelbilden är kvar, haha!
anoxiusMusik: Cornelis Vreeswijk - En fattig trubadur
Här är en liten utmaning till mig själv, från och med nu ska jag skriva varje dag.
Varför har jag varit borta? Jag jobbar min sista vecka på arlanda och ska försöka börja på Växjö universitet.
Jag! Fegisen! Men jag blev så hänförd, vi var där nere och allting kändes så...BRA!
Jag begriper det inte.
Men jag ska försöka och försöka, för jag behöver komma bort, bort och uppleva nytt.
Vara Jag.
Jag orkar faktist inte skriva mer om det, för det är det ända folk pratar med mig om nuförtiden.
Har ni någonsin stirrat in i en spegeloch tänkt, att det där är inte ni, att ni ser minsann inte ut sådär?
Det tycks ske så ofta för mig att jag har slutat tänka på det.
Har ni någonsin tittat in i en spegel och blivit arg på spegelmänniskan för den falska bild hon/han ger omvärlden som ditt utssende.
Dessa dumma ögon, aldrig tillhörde de dig? Visst har du ett minne av att de brukade gnistra och glimma och vara något "speciellt"? För ingen vill ju ha grå ögon.
Och aldrig har du satt uppt ditt hår sådär dumt och inte går du omkring med ett så dumt uttryck på ditt ansikte hela tiden? Visst brukar du ha något som är alldeles eget och inte den här zombien du ser framför dig nu?
Blir du någonsin rädd för denne? För denna andra männsika som bär någon slags likhet till dig men ser så ond ut.
Ja, kan hon inte se riktigt djävulsk ut ibland, som om hon sett för mycket och vill göra allt för mycket.
Hennes ögon kan vara så hårda, hon kan visa för mycket tänder i leendet och hennes näsborrar tycks utvidgade i en fnysning som skulle kunna vara ett ursinnigt frust.
Ser hon inte ut som en mördare ibland?
Men kanske är inte det som skrämmer dig mest, utan de gånger då hon ser så ledsen ut som får dig att gå i bitar, för du vet ju vem den här människan är och hon borde inte se ut så.
När hon ser allra mest hopplös ut, vill du inte hånskratta eller göra grimaser för att påminna dig om, att det är ditt jävla ansikte och du ska minsann inte se så ledsen ut.
Min spegel gör så, mest hela tiden och fanns det inte så många noveller om paralell dimensioner in speglarna om elakt spegelfolk så skulle jag skriva en medan min spgelbild skulle göra miner jag inte skulle känna igen.
Att inte känna igen sin spgelbild är som att skratta utan någon förvarning, det skrämmer en lite och man undrar vad som kan ha börjat gå fel.
Och så undrar man ifall det är försent att göra något åt det.
Ta inte mina ord så allvarliga, som Cornelius sjunger så "duger just till ingenting.." är det ända rätta om mig i slutet.
Inte ens spgelbilden är kvar, haha!
