Zoftis

Sa, sa, sa...sandra min vän - detta är ett öppet brev till mig själv för att jag ska minnas och läsa detta vareviga dag, även de dagar då jag kanske är på annat humör nu.

Därför de få läsare kvar av denna blogg, bli icke oroliga, detta inlägg är mer ett memo än någonting annat.

Sandra...du är stolt över de ändringar du har dragit - och jag medger, det är god start, men en fesljummen start.

Ändring kommer inte av något sådant! Du måste rivstarta, sätta igång och riktigt sparka dig själv. Skriv noveller! Träna för guds skull, träna mer! Har du sett...spegeln ljuger inte.

Ta i ta i, din lata typ. Ändring räknas bara om man gör det ordentligt och annars kommer ingen märka det.

---

Åh, så många viljor i mitt huvud, de sätter nivån högre och högre för att jag ska kunna känna att jag gjort något.
Samtidigt vill jag bara gömma mig under täcket med något vasst och trycka i mig choklad.

Den tillfälliga trösten är dock den mest ångestsamma i längden. Ska jag någonsin leva ett normalt liv?

Ändringen måste bli så stor så stor att den äter upp min tid, att jag inte hinner känna. Ja, det är min anledning. Är jag upptagen med plugg, skriv och träning så kommer jag inte hinna!

Att jag inte insett det förut! Med de tankarna så startar jag mitt nya liv imorgon. Arbeta arbeta arbeta skapar ett bättre jag, en jag kan stå ut med.