Zoftis

Humör: lethargic

Musik:  Worthless - The Brave Little Toaster

Så, Växjö, Växjö, Växjö. Vad ska man säga?

Först av allt, det är SKUMT. De första dagarna av att flyttat ner ensam var extremt ångestfyllda. Jag låg hopkurad på sängen och tittade på filmer på min laptop. Ensamheten var som ett stort hål skapat av en stor trubbig nål i magen.
Sen vågade jag faktiskt mig ut i den bisarra stad som är Hovmantorp (inget S i namnet). Det har en kyrkogård, två begravningsbyråer och Fonus. Och medelåldern är typ femtio. Så, jag, de vet vad de ska specialisera sig på.
Jag har utsikt över sjön från min lilla lägenhet, vilket räddar mig för det är så fint!

Det finns så många bisarra saker här i staden. Som trapporna som bara finns ute i gräset en bit härifrån, leder ingenstans. Eller att någon bor i stationshuset istället för att de används till att sälja biljetter. EN kolonilott mitt framför sjön alldeles vid strandpromenaden.
Massviss med bisarra saker sådär.

Folk undrar, hur är universitet? Jag säger, man måste fan gå en kurs för att kunna börja på universitet! De använder massa fina ord för saker som skulle vara enklare att känna igen eller lära sig om de bara använde enklare ord för det. Och lärarna tycks tro att du redan ska veta hur man går på seminarium eller tentar av något. Hjärntvättade stackars satar, jag läser för att få ett yrke och för att kunna komma iväg, de verkligen går upp i ämnet och försvinner bort från resten av verkligheten i den. Den fanns en stackars farbror som översatt flera hundraåriga franska böcker om bibliotek, men kunde inte pausa ett bildspel på datorn.
Snälla…

Min tröst är att jag träffat många nya bekantskaper (vi kanske inte är vänner än) i flera olika åldrar. Det är verkligen stor åldersspridning i vår 60 grupps klass. Jag har några tantkompisar och några ”normala” i min ålder.

Vad kan man mer säga? Ni måste veta, att just nu är de så himla mycket så det är kanske därför jag inte är i princip överlycklig. Och dessutom blir jag irriterad på de här lärarna som beter sig som jag redan gått programmet flera år. Detta får mig att önska jag gått en ettårig linje.

Men jag vänjer mig nog. Man måste ta dag för dag.

Och ni ska veta att jag saknar er alla fruktansvärt mycket. Ett familjärt ansikte betyder bra mycket mer än man tror.

En viktig sak jag lärt mig är vad man ska ge bort när någon flyttar. De vill inte ha tusen miljoner vinglas eller snapsglas eller tekoppar, de vill ha konservöppnare, basmat och ungsformar.

Nu ska jag göra lite pasta med tonfisksås till middag (tre burkar för tjugo) och ta ett glas rödvin som mamma lämnade här för att lugna ner mig. Har inte kunnat sova så bra de senaste dagarna, för uppspelt.Och hörni, håll koll på MSN. Jag ska göra en comeback där, nu när jag kan! Tydligen är inte mobilmottagningen så bra här.

Ta hand om er