"jag kan inte säga sorglösa ord."
Humör:
distressedMusik: Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern
Är det här rätt? Gör jag något bra?
Det känns som det går bra för alla jag känner och jag själv bara utsätter mig själv för ensamhet och leda.
Jag menar, en universitetsutbildning är väl bra? Det har ju inte med teater att göra, men utbilda sig är väl bra?
Dessutom tänkte jag skriva mina skräckisar undertiden. You will see!
Jag söker kanske inte acceptans, bara något slags bekräftande av att "Detta är bra, du har flyttat och du klarar dig själv, du går på universitet för fuck sake!"
Min lilla hjärna fyller dock alltid på med tvivlet "Men kunde du inte göra någo annat? Är detta bra?! Har du uppnått något?".
Alltid denna beslutsångest.
Jag ser på de stackars hjärntvättade lärarna (varav en liknar Björn Kellman?) och tänker "Jag vill inte bli så! Jag vill bara utbilda mig och samtidigt lära mig att kunna stå på egna fötter"
Det tror jag att jag uppnår här.
Jag vill bara inte förlora mina vänner och släkt på köpet.
Men ju mer jag tänker på detta, ju mer upppumpad är jag att jag ska ta mig igenom detta. I värsta fall kan jag gå två år. Då få man inget examina, men man har gått tillräckligt länge för att det ska anses att man är utbildad.
Och jag kommer ju hem hörni! Jag kommer ju inte bara vara text på bloggen i tre år, utan det finns ju så många härliga LOV! Jag har faktist snart en vecka framför mig då jag kanske bara har föreläsningar/seminarier mån,tis och jag funderar på att komma hem då.
Det verkar fullt upp på min födelsedag, även om jag kanske kan ta mig hem då med. Det beror på att vi har någon slags informationshämtningsvecka i våra grupparbeten.
Jag är inte helt säker på hur det funkar än.
För att det ska sluta på en bra not eller någorlunda, kan någon rekommendera bra skäckfilmer?
Jag håller på att se dem som jag inte vågade se när jag var 13.
Hittade en med min nya favoritaktör, Simon Pegg så nu är jag sugen på mer!
Ta hand om er!
Jag älskar dig Sandy darling. Du kommer aldrig bli ord på internet för mig, det har du aldrig varit och kommer aldrig att vara, oavsett hur långt bort du bor.
Det känns svårt, det här med att "växa upp". Varför har ingen berättat förrut hur jobbigt alla de här kraven och frågorna är? Varför är det ingen som sa innan gymnasiet tog slut, hur man söker till universitet, hur man hittar lägenheter, hur man blir vuxen. Hur man accepterar att det här är valet jag har gjort, det här är det jag vill.
Jag tycker att du är utomordentligt duktig och jag beundrar att du tog beslutet att gå i den här skolan även om det innebar att flytta så långt bort, och att bo själv. Det kräver mod. Och så länge som du gör det här för dig själv så gör du rätt, och jag tror nog att så fort du vant dig och bott in dig lite, så kommer du må mycket bättre. Det är okej att känna dig ensam också! Jag lovar att komma och hälsa på så fort jag inte är överbelamrad av sjukhusräkningar! <3
Det du gör är super bra!
Men jag förstår lite grann hur du känner, det är ett stort steg du tagit så det är klart du får bli lite orolig =)
Vad är det du studerar btw?
