Zoftis

Humör: restless



Musik: 9 crimes - Damien Rice

---

Ursäkta att det varit en paus i skrivandet, det är mycket nu, stress och sista minuten redovisningar.

Det är som att lärare, professorer, lektorer och vem-vet-vad orer inte känner till begreppet julen och att folk kanske vill ha annat för sig.

Egentligen är ingen bra kväll att skriva för mig, jag är för uppvindad, uppsnurrad.
Kanske beror det på att jag åt för mycket, åt för mycket kvällsmat de vindar alltid upp gamla plågoandar.

---

En av mina vanligaste mardrömmar som jag drömmer är att jag står på en scen och folk virrar omkring mig, alla springer hit och dit och gör sig i ordning.

Och de säger:

"Gör iordning dina saker Sandra, vi börjar snart!"

"Ställ dig på plats, de släpper in snart"

eller några välkända teaterslang

"Bubba dina grejer Sandra, har du bubbat och gjort iordnig dina grejer?"

Sen märker de att jag inte har scenkläder på mig och jag märker det med och då ansätter stressen mig för jag kan inte mina repliker, jag vet inte vad för pjäs vi gör och jag vet inte vad för saker jag ska göra iordning.

Jag snubblar, jag springer i välkända gångar, det är som någon har plockat ur mig från någon annanstans och släppt mig där på teatern och förväntar sig att jag ska kunna allt.

Och jag vet, publiken kommer snart "de kommer snart Sandra, varför har du inte gjort dig iordning?!"

Ibland hinner pjäsen starta och jag går ut på scenen, ovetandes om jag ska det eller inte, ibland är drömmen sjyst och väcker mig innan dess.

---

Det är så jag känner nu, helt oförklarligt, det snurrar, det viner, har jag glömt något?

Jag vet inte varför jag ens skriver det här, men det är som att skriva det och sedan få folk att läsa det gör det verkligt att det inte är något jag hittat på.

Som en människa som druknar som ristar in sitt namn i det sjunkade skeppet, för han var där, någonting måste han efterlämna alldeles precis innan han dör.

---

Det är inte dödsångest, ni behöver inte bli alldeles oroliga för liknelsen jag gjorde däruppe, det vara bara den jag kom på för ögonblicket.

En gammal del av mig piper "skriv inte om detta, skriv om glada saker, ligg inte till besvär" men det är bara löjligt att begära av sig själv att vara glad jämt.

Kanske är det så att ångest och dåliga känslor är som långvariga krämpor, som cancer. Det tar ett tag för dem att försvinna och ibland kan de dyka upp igen bara för att försvinna lika snabbt.

Ondskefullt.

---

Okej, jag tog en varm dusch, nu känns det bättre. Jag kom på att kvinnor i nöd och ångest alltid verkar ha botat den med varma bad.
Ett badkar äger jag inte, men det gör inget, när jag är såhär är jag för stressad för att kunna använda ett. Då är en varm dusch med rensning av kropp och sinne bättre.

Andas. Okej. Jag lever.