Nervös, nervös, hipp.
Imorgon räknas min första dag som arbetslös. Jag kan inte ta det så särsilkt chill eftersom jag ständigt måste ha något att göra.
Är det något man kan betckna min släkt efter är att vi ständigt måste göra, göra, göra.
Men jag har ett litet hopp efter beskedet av att Biskops Arnö dissade mig.
En av mammas grannar har kontakter på SVT och ja...jag vill inte skriva för mycket om det för då arbetar jag bara upp ett slags hopp.
Men jag kan tänka mig ha ett jobb och skriva vid sidan av.
Mitt största hopp nu är att dedikera en bok till alla mina vänner.
Speaking of which...så har det varit underligt tomt.
Jag gav ut alla breven, men det känns som luft. Som jag andats ut och inte kunna andas in.
Lite ovärdigt.
Ursäkta mig, jag har varit lite ur gängorna. Likgilitgheten är tillbka, mamma har en ny pojkvän som söker jobb här i jakan, vilket betyder att han atagligen vill flytta in.
Jag vill nog hemifrån nu, måste bara ha jobb först.
Ursäkta, jag är bara så konstig ikväll. Metall-konstig.
Biskops Arnö vet inte vad dom missar.
Och SVT grejjen låter intressant, men jag ska inte fråga. Jag knegar på på McD (AAAAAH JAG VILL DÖÖÖÖÖ SÅ VARMT I RESTAURANGEN!!!)) och hoppas på det bästa för dig!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Lägenheten är väldigt osäker, otroligt osäker på om vi kommer ha råd eller inte, om vi verkligen är redo att flytta (särskilt Koski, hon går ju fortfarande i skolan!) om vi är redo för det ansvaret.
Men å andra sidan ska du veta att när vi pratade om vilka vi kunde höra oss för med om de kunde ta det där tredje sovrummet och jag sa du, så sken hon upp och sa absolut, att hon inte skulle ha några som helst problem med dig :3 så hon tycker om dig mer än du tror. Hon är bara lite blyg.
Jag älskar dig. Och om inte förrän dess, LONDOOOON!!!
