Zoftis

(Vi ignorerar andra händelser nu, nu ska jag prata om London, ja eller skriva om du föredra det)

Jag kan summera upp London på tre ord. VARMT KUL IRRITERANDE

Det var irriterande små tunnelbanor och det var irriterande att jag inte kan engelska lika bra, men sen var resten KUL!
Och varmt förstås...

Vi bodde på "The Birds Inn", vilket låg ovanpå en pub. Väldigt vandrarhemsaktigt men jag mådde bra där. Det var som ett hem, inte sterilt och överspinnande luftkondtionieringar.
Man mådde bra av gemenskapen och det lätta livet där. Och att butiken i närheten sålde allting asbilligt fjorde bara saken bättre.

Vi var på Camden Market, som säljer det UNDERBARA! Mestadels goth och rock kläder, men också lite annat hippie aktigt.
Och så god mat, herregud så god. Jag åt en efterätts crepe, full av choklad och bananer...åh det var himlen.
Jag vill tillbaka. Jag vill köpa upp varenda klädesplagg som skulle kunna göra mig vacker, jag vill köpa Jack Skellington dockan de sålde i leksaksaffären och jag vill köpa mer antika anteckningsböcker...
Det fanns så mycket mer, men det måste ses och höras, och luktas och smakas, defnitivit!

Vi var på Phantom of the Opera också. Verkligheten rörde mig där. Det var en sådan vacker musikal och skrämmande.
Filmen är ett vackert romantiserat drama, musikalen är en thriller med psykadeliska inslag.
Som Fantomen skuggorna på scenen när en balett pågår. För en kort sekund blinkar det till och man ser fantomens skugga med en hängmans snara. I nästa blinkning pekar han på någon.
Man är rädd för sådant. Fantomen rör sig där nere, han är verklig och han vill döda.

Öppningscenen ger samma känsla, med en enorm ljuskrona som åker upp mot taket i mörkret och allting blinkar och musiken är som en massiv hammare i ditt hjärta.
Det slår det bankar, och cresendot ökar och ger dig den totala känslan av skräck. Den enorma lysande ljuskronon tycks vara en mun, en stor lysande rivande mun, ett spöke som du är totalt maktlös emot.
Så kände jag när musiken pulserade inom mig och jag såg ljuskronan röra sig på scenen.

Jag tänkte "Åh, Gud den är levande. Det är ett levande ting och den vill äta oss. Vi gick in här frivilligt och skrattandes och nu ska vi dö för spöket på scenen vill äta oss."

Vi åts inte upp. Kronan åkte bara snällt upp på sin plats.
Men det är sådana känslor det äkta teatern ger dig,

---

Vi ville såklart se mer musikler, handla mer, försöka hitta mer bögklubbar, men tiden är knapp.
Precis som spöket till ljuskronan är den ostappbar och förvandlar allting till bleka minnen. Jag litar inte på minnen, jag tycker inte om dem, Jag vill alltid ha allting nu, för då finns det på riktigt.

Vilket betyder att jag en dag kommer återvända till London.