Zoftis

Kanske drog jag på lite för mycket i rubriken. Men om minuter kommer min styvpappa med broder min, min lilla Dempa. Jag älskar min Dempa.
Men tanken av att jag ska se Stefan att han ska vara ensam med mig, det skrämmer.
Jag vill gärna väcka Jessica och Koski i rummet brevid så de kan styrka mig, men det känns som jag inte kan.
De sover, låt de sova. Sömn skänker god blindhet.

Jag satt och tittade på Vindflöjen på Folkhögskolan I dempas rum. Det är ett hus på en hög kulle och man kan se ljusglimtarna från Vindflöjen genom hans fönster.
Den var för snabbt, sen långsammare, långsammare, långsam....sen så rörde den sig inte mer.

Dåligt omen. Det påminde mig om ett döende hjärta.

Jag kanske överreagerar, men den mannen gör mig sjuk. Nu i efterhand har jag förstått att förutom att vara elak, så var han manipulativ och rent av sadistisk också.
Barnslig med.

Men just det manipulativa...jag var runt 12 när han flyttade in, om inte 11. Det hela började inte då, kanska några månader senare. Nu är jag 18år och är fri.

6-7år. Allt som hände hos min mammas familj pågick i 6-7år. Under tonåren dessutom. Som om vi inte fått förklarat för oss att det är våran känsligaste tid, haha.

Jag kan inte låta bli det, men varje dag undrar jag vem jag blivit. När jag var 13år hade jag en vän i huvudet jag skapat. Elisa, min styrka.
Hon dog- eller snarare- försvann, under ett speciellt gräl. Jag skapade henne och då var det okej, då kunde jag fortfarande vara den jag är.

Samtidigt undrar jag om allt började med Stefan. Mamma har haft bråkiga pojkvänner tidigare. När jag var liten satt jag i garderoben och läste serier.

Jag kräver inte medkänsla eller något, jag försöker bara förstå vem personen som slår in dessa ord på tangentbordet är.

Är jag Sandra, eller bara något som ÄR? Sandra kanske också dog, som Elisa.

Sen Ingentinget kom så har inget vait sig likt.