"I need to rebel against myself"
ullaby - Chuck Palahniuk
"Av tiden görs starka eller svaga människor. Bara tid kan utvisa ifall du överlever eller går under."
,tänke jag när jag gick till min pappas familjs hus idag för att åka till Växjö imorgon. Jag är inte död än.
Det är svårt att skriva när man hoppar så imellan hem som jag. För överallt gör jag mig hemmastadd. Jag har i sommar bott i Jakobsberg, en annan del av Jakobsberg, en tredje del av Jakobsberg, Farsta, London och diverese utfällbara sängar.
Jag skulle inte kalla det rastlöshet, jag skulle vilja säga, jag visste inte att jag var välkommen?
Så många trötta människor.
Sommaren har varit full, jag har skapat minnen och resulotioner. Vad jag ska ta tag i när ensamheten slår om mig.
Så många tankar att tänka, så många ord att skriva, så många kilon att tappa hahaha!
Så mycket - men är det ett liv?
Det har jag funderat mest på i sommar är hur jag vill leva och om jag BORDE fundera över det. Vad är skrivet i stenen? Och det viktigaste - kan du läsa det?
Kanske är det bara jag som är trött.
För kvällen.
Jag vill disskutera, jag vill slita. Har ni tänkt på att ingen skriver om den användbara människan? Åtminstone hamnar denne aldrig på film bra.
Denne fångas aldrig.
Det är alltid den arga, den vackra den vise.
Men den som bara ÄR då? Den som får saker gjorda? Ändast filmer om deras meningslöshet eller deras ilska tycks sippra fram.
Men om man gör en film om en arg användbar människa så har den ju transformerats, nu axlar denne en annan roll.
Jag gör det nog för enkelt. Alla har olika masker.
Men varför säger man mest att man bara har en roll.
"Vilken roll har du i klassen?"
"Jag är klassclownen."
Bestjäls då denne på all sin ledsamhet? Får denne någonsin visa ilska utan att skådespelarna i pjäsen livet runtomkring denne kastar ond ablicker för denna improvisation och drift ifrån manus.
Vi förväntar oss att människor ska agera på ett sätt. Så som de altid gjort, för då vet vi hur vi ska hantera dem och då blir vi inte rädda och då går vi inte sönder.
Vad händer om jag dyker upp förvandlad var dag.
En dag är jag komikern, en dag passvisten en dag den aggresive.
Vad för kaos i människors sinnen skulle jag skapa?
Jag kanske måste avrunda här. Ska upp tidigt imorgon. Mitt sinne är inte lika kaosartat som förra gången jag åkte men likväl är jag ändå rädd.
Kommer jag att lyckas?
Är detta rätt?
- tyst nu, håll mig hårt glöm allt som är svårt -
Det är en udda sång att lyssna på, för jag KAN inte!
Jag återkommer.
"Av tiden görs starka eller svaga människor. Bara tid kan utvisa ifall du överlever eller går under."
,tänke jag när jag gick till min pappas familjs hus idag för att åka till Växjö imorgon. Jag är inte död än.
Det är svårt att skriva när man hoppar så imellan hem som jag. För överallt gör jag mig hemmastadd. Jag har i sommar bott i Jakobsberg, en annan del av Jakobsberg, en tredje del av Jakobsberg, Farsta, London och diverese utfällbara sängar.
Jag skulle inte kalla det rastlöshet, jag skulle vilja säga, jag visste inte att jag var välkommen?
Så många trötta människor.
Sommaren har varit full, jag har skapat minnen och resulotioner. Vad jag ska ta tag i när ensamheten slår om mig.
Så många tankar att tänka, så många ord att skriva, så många kilon att tappa hahaha!
Så mycket - men är det ett liv?
Det har jag funderat mest på i sommar är hur jag vill leva och om jag BORDE fundera över det. Vad är skrivet i stenen? Och det viktigaste - kan du läsa det?
Kanske är det bara jag som är trött.
För kvällen.
Jag vill disskutera, jag vill slita. Har ni tänkt på att ingen skriver om den användbara människan? Åtminstone hamnar denne aldrig på film bra.
Denne fångas aldrig.
Det är alltid den arga, den vackra den vise.
Men den som bara ÄR då? Den som får saker gjorda? Ändast filmer om deras meningslöshet eller deras ilska tycks sippra fram.
Men om man gör en film om en arg användbar människa så har den ju transformerats, nu axlar denne en annan roll.
Jag gör det nog för enkelt. Alla har olika masker.
Men varför säger man mest att man bara har en roll.
"Vilken roll har du i klassen?"
"Jag är klassclownen."
Bestjäls då denne på all sin ledsamhet? Får denne någonsin visa ilska utan att skådespelarna i pjäsen livet runtomkring denne kastar ond ablicker för denna improvisation och drift ifrån manus.
Vi förväntar oss att människor ska agera på ett sätt. Så som de altid gjort, för då vet vi hur vi ska hantera dem och då blir vi inte rädda och då går vi inte sönder.
Vad händer om jag dyker upp förvandlad var dag.
En dag är jag komikern, en dag passvisten en dag den aggresive.
Vad för kaos i människors sinnen skulle jag skapa?
Jag kanske måste avrunda här. Ska upp tidigt imorgon. Mitt sinne är inte lika kaosartat som förra gången jag åkte men likväl är jag ändå rädd.
Kommer jag att lyckas?
Är detta rätt?
- tyst nu, håll mig hårt glöm allt som är svårt -
Det är en udda sång att lyssna på, för jag KAN inte!
Jag återkommer.
