TEH MOST DEPRESIN YET
När jag skriver detta så tror mamma jag är på jobbet.
Jag gick tidigt och vandrade runt i centrum tills de drog. Jag stod bara inte ut. Hon frågade och frågade om de hade ringt och ville att jag skulle jobba och tillslut för att hon skulle bli glad så låtsas jag.
För skammens skull.
Mycket har hänt.
Först ska jag skriva ner något som jag skrev tidigt en tisdag morgon men inte har haft viljestyrkan att lämna ut förrän nu.
Det tycks mig som flera år sedan.
Frånsett den kvällen då jag och Charlie tittade på Jonas, så har det här nog varit de värsta dagarna i mitt liv.
Nästan de värsta.....
Det värsta var ändå kvällen då jag trodde mamma hade dött.
Men nåja, renskrivning!
Observera, jag är inte alls på samma humör som jag var när jag skrev detta nedanför. Den enda anledningen till att jag postar det på bloggen nu är att jag behöver er hjälp med vad jag ska göra nu. Och jag mäktade inte att slå på datorn i just denna stunden och skriva detta här då. Skrev det på lite a4 istället.
Skrivet en tidig tisdags morgon.
En slags självcensur.
Men detta är skitig ärlighet.
I måndags hade jag tänkt göra slut på det. Ja, det stora hela, ursäkta att jag inte skriver rätt ord, men jag mäktar inte just nu.
Mina ångestattacker har på något sätt kommit tillbaka, jag vet inte varför.
De har gjort att jag inte kunnat skriva, och när jag inte ens får hänge mig åt orden. Mina fina ord ni som faktist gör mig till NÅGONTING, nämeligen en författare.
När känslan av ångest, åh denna svårbeskriva känsla, urholklar en, hela mitt jag. När man inte kan sova utan pressar sitt ansikte ner i kudden och kväver andnöden som uppstår...
Då ger man upp.
Mitt jobb har inte ringt och när jag inte varken kan skriva eller arbeta bort ångesten...
Jag har sökt andra jobb men jag förstår inte, vad är det för sjukdom som gör att allt blir en stor möda? Jag orkar inte ens slå på datorn utan flämtar och gråter i täcket mest.
Jag flyr och kan inte.
FAILURE
Jag har sökt färre än jag brukar
SÅ därför jag tänkte avrunda, skriva lite goodbye och hej då! Det gjorde mig rätt lugn.
Det finns ett Fight Club citat som säger It's only after we've lost everything that we're free to do anything. Det ända jag kan utantill. När man tillslut förlorat viljan.
Vad har du kvar? Haha!
Men jag hadde kvar två saker. Det ena var min hjärna.
Jag insåg att min mammas stulna antidepp piller förmodligen skulle vara för svaga för att ens ge en trygghet. Trots detta hade jag ordnat med åksjuke piller (man tar dem före, det lärde jag mig när jag var 13 i en novell av Stephen King)
Och vart skulle jag anordna detta? Aldrig i livet i någon av husen, gissa vilka taskiga minnen jag skulle inpränta då.
Det andra jag hadde kvar var skammen.
Tänk om jag trots allt svalde mina fina sötnosar och sen ÖVERLEVDE? Hemska tanke!
Då var ju hela syftet förstört.
För äntligen så har jag hela mig själv analyserad nästan allting förstår jag nu.
Allt jag någonsin haft ångest över i mitt liv är sådant som kan ge skam åt mina föräldrar! (Är jag japan?)
Jag är en stor fet skamfläck redan som jag är. Men om jag var död...då skulle de iallafall få ut någonting av det!
Mamma kunde få alla mina pengar och kanske sluta på sitt äckliga jobb (som svajar nog som det är, jag är barnvakt ikväll pga av problem där). Kanske skulle de kunna bli intervjuade och få mer pengar...
Och om man säger att ens barn har dött, då får man genast alla sympatier!
I praktiken är detta ren och skär sanning.
Men om jag överlevde...en dotter som kostar pengar på psyket och skammen! Skammen!
Det skär i mig bara jag tänker på det.
Som jag ändå inte vore tillräckligt av en skamfläck nu!
Även för er kära läsare! Hur kul kan det vara att ha en vandrande smörhög som ständigt klagar och bryter ihop?
Inga hobbies
Ingen kärlek
Inget fast, välbetalt jobb
Bor hemma
Ser ut som hon gör
Bla bla bla...
Jag kommer inte bli som min syssling som studerar till regissör i USA (Hur har de råd?). Eller mina kusiner som är konstskridskoåkare
Det bränner i mig, den här skammen över hur dålig dotter man kan vara. Kanske om jag var vacker, så hade de i allafall bra gener att visa upp
Men detta kanske är normalt?
Överreagerar jag?
Jag vet faktist inte om alla känner så här?
Snälla säg om det är normalt, om skammen är så här påträngande för alla!
Isåfall kanske jag bara är överkänslig.
Jag har gråtit över att inte hitta ett bra ställe ännu och att jag kanske skulle överleva.
Jag skulle aldrig stå ut med att möta allas ansikten då.
Faktum är att jag inte kan se någon i skrivandes stund. Skulle jag det, skulle jag kasta mig i deras famn.
Och den skulle vara varm och jag skulle för en stund glömma allt.
Åh mina vänner, ni anar inte hur glad jag är över att jag fick krama er. Jag har sett folk som inte vill bli kramade men i tårarnas hemskaste stunder minns jag era armar, minns hur de slöts sig och att ni var ärliga.
Jag minns era kramar, jag minns vänskapen bakom dem. Ni är så oftare med mig än ni tror.
Vänskap över kärlek any day haha!
Snälla ni vad ska jag göra? Jag kan inte sova, glufsar i mig tröstmat och har gett upp på att någonsin komma ut ur detta "leva eller inte".
FÖRLÅT ALLA! Att jag viker ut mig så här, men jag måste veta, vad gör ni? Jag försöker lyssna på mina gamla peppsånger men de är som gammalt tuggummi, ingen smak längre
FÖRLÅT ALLA! Att jag slänger ut den här talanglösa kroppen på er.
Men jag vill...
Sen är det slut.Jag minns inte vad jag ville där.
De senaste dagarna har varit som i dimma, men idag när jag gick runt i den tidiga morgonen imorse kännde det som jag hittat ut ur träsket. Jag har letat upp några jobbannonser jag ska skicka iväg ansökningar till och vore det inte för iskylan i min kropp (jag är så kall nuförtiden) så känns det rätt bra.
Jag är orolig dock.
Min mammas jobb krånglar. Och imorse märkte jag att, jag min dåre glömde antidepptabletterna jag stal i min egen morgonrock. Mamma hade bäddat min säng där den låg och nu är de inte där.
I mina viktiga papper på golvet brevid min säng (jag sorterar papper när jag inte kan somna pga av attackerna) låg också åksjuketabletterna, fullt synliga, men dem hittar jag inte. De är enklare att förklara men ändå....
Antingen blir allt avslöjat ikväll.
Skammen...
Eller så...?
Jag vet inte. Det käns som jag varit drogad, jag minns från förra torsdagen till idag inte något vidare. Inte ens besöket hemma hos Charlie är rent i huvudet och trots allt annat har jag inte svalt några piller.
Snälla var inte arga på mig. Nah, det kommer ni vara, men det går sönder i mig om ni är arga på mig. Jag älskar ju er.
Jag behöver bara råd.
Nu ska jag skicka in lite ansökningar. Och renskriva en novell jag ska skicka in till Eskapix!
Den heter TV:n
Ska jag publicera den här? Vore kul med kommentarer
Love yah
GAWD THE IRONIYH! När jag rättat klart detta (jag hatar stavfel)så skickar mamma mig ett mail med ett jobbtips.
Jag var tvungen att skratta.
Vilket känns rätt skönt. I'm not myselfbut I can laugh
BTW, min mobil har laddat ur. Jag lyckades få iväg några sms till Dorro men sen=död
Och laddaren har jag glömt i egypten väskan hos pappa. Ring till mitt hemnr om det är nåt.
Jag skulle vilja att du ringer mig så fort som möjligt. Eller ger mig ditt hemnr. Om jag inte svarar på mobilen är mitt hemnr 583 519 57 och jag skulle bara vilja prata med dig.
Jag älskar dig.
jag har svårt att ta in det här.
det är inte verkligt.
det är inte du.
jag kan inte ha nån roll i det här förutom den brutalt ärliga.. men den ärligheten håller jag nog inom mig ett tag.
fight for your right, Sandra
Sandra, jag vet inte vad jag ska säga,. jag vill så gärna att du ska få det stöd du behöver för att orka.
Det är inte lätt men nånstans måste man börja för att komma på rätt väg i livet.
ta inte ut allt det här på dig själv, älskade.
Funderingar över självmord har alla haft, mer eller mindre. När jag gick i högstadiet mådde jag så hemskt en period, att jag tvivlade på att jag skulle gå ut nian.. Du är absolut inte ensam, alla mår dåligt. Vissa oftare än andra.
Det är inte ditt fel att du mår så här dåligt, men det påminner mig mer och mer om sylvia plath sorgliga liv. Galet talangfull författare som sen tog livet av sig. Bli inte henne!
Fortsätt skriva, bara skriv skriv! Skriv av dig allt det dåliga, och se dig sen som renad.
Det var väldigt synd att du inte kunde följa med igårkväll till auditionen. Vi hade kunnat prata, jag kunde avlasta dig lite av allt det där.
Om du vill så kan du vara involverad i pjäserna ändå, smink eller scenografi! Du är ju jätteduktig på att måla, rita! du älskar ju de :)
sandra, nästa gång du mår såhär, ring! ring mig, eller någon av oss helt enkelt! Jag kommer på stört och tröstar. Men du måste tillåta oss att göra det också, kom ihåg det.
vi ses snart, hoppas jag?
till then, be the rainbow stalker i know and love
Du kanske borde börja med att "samla ångesten" jag gjorde ett litet halv tappert försök och fungerade sådär, men om man gör det reerlbundet så fungerar det nog.
Bestämm en tiden, gömm mobilen eller stäng av den (vilket du är väldigt duktig på:P) stäng in dig på ditt rum, ha massa filtar kuddar och mys. Låt ALL ÅNGEST komma på en gång, ALLT ska ur, sen kan du ha ångest i en halvtimme så du får ur dig alla maror sen ska du vara ren resten av kvällen. D.vs. inte ha någon mera ångest på hela dagen/kvällen/natten.
Du vet att vi kan prata om sånt va?
Inte bara må bra i varandras sällskap utan faktiskt prata.
För det är inte bra att bara må bra med någon person man behöver prata om det dåliga i ensamheten också.
Regelbundheten är en bra sak (låter lite som tant regelbunden här) Ät regelbundet, gå och lägg dig samma id och vakna samma tid. Motionera. Sånna här saker gör rätt mycket vill jag säga för att man ska må bra både psykiskt och fysiskt.
Ta med dig kameran och gå ut i skogen och plåga alla med bilder på bdb;)
