And I will Go On Til my hands bleed.
Jag skriver mycket idag märker jag.
Jag är lite för trött för att resa mig från stolen och jag har insett så många saker, att jag måste skriva ner dem.
Jag antar att Hamlet fortfarande är vaken. Eller så är han det och jag vet inte bara om det.
FÖrresten varför namnet Hamlet? Jo det är en av mina favorit böcker, eller snarare favorit karaktär.
Jag är lite svag för Shakespeare, det är jag. Jag tycker hans ord lyser av sanning.
Jag gillar Mercutio också, men det var så länge sedan jag läste Romeo och Julia så hans repliker sitter inte riktigt i huvudet nu.
Min drömroll är förstås Hamlet eller Mercutio.
"A Plauge on both of your houses! They made worms meat outta me!"
Jag menar...man kan inte toppa det.
Men jag ämnar försöka. Ända sen skolavslutningen har jag blivit mer bitter. Ja, jag saknade alla.
Vad jag skrev i inlägget "Truth" är totalt sannt. Jag hatade alla för att de försvann.
Och nu ska menigen "Och mest av allt hatade jag mig själv" komma.
Men jag är trött på att hata mig själv. Jag har gjort det tillräckligt. Så det hatet blev som ett andra skinn på min hud.
Ibland grät jag, ibland skrek jag ut min ilska.
Men vad hjälper det kära läsare? EN dåres skrik kommer inte långt, trots att han har fler röster i huvudet.
Som ni alla vet kan ju ingen annan höra dem.
Det är enklare att vara arg på sig själv än andra.
Jag är inte arg längre. Just nu så har jag insett, ja att folk vill iväg.
Vad ska jag göra åt det.
Jag väntar på att minnen, de BRA minnena ska komma tillbaka. Just nu är allt så förvirrat.
Hela min värld är snedvriden.
Det är som att titta på en sådan där 3D bild och försöka se vad det är.
Men saker är bättre nu. Jag kommer alltid sakna er, ni var mina bästa vänner.
Faktist.
Jag minns dagen efter jag trodde mamma var död och jag var tvungen att räkna mina steg för att inte spy eller svimma.
Titta ner i golvet och tänka "Flytta foten 23 steg flytta andra foten 24 steg"
Sådant hjälper när man inte vill tänka på verkligheten. Då drog ni upp mig, klappade mig på ryggen.
Och alla gånger jag säger till mig själv att jag är världens sämsta skådis och ni gör verkligen allt för att motbevisa.
Eller min 18 årsdag....åh jag var så glad!
Jag visste bara inte att saknaden kunde göra en så galen bara.
Och hela tiden verkade alla ha det så bra, ingen annan saknade.
Jag förstod det inte...
Jag kanske är en av de där blödiga människorna som har lätt för att sakna.
Fan, jag saknar min katt Frode, hur han brukade ligga på min rygg när jag låg i TV Soffan.
Jag saknar min Morfar och att han sa Cokis istället för Coca Cola (han gillade också Vanilla Coke!) bara för att jag sa det när jag var liten.
Helvete jag saknar till och med dagliga nyheter med Steve Irwin (Krokodiljägaren) och hans galenskaper.
Han var en äkta hjälte och inget annat.
Jag har försökt avsäga mig själv många gånger i livet. En gång försökte jag bli rockare (Jessica kan tala om när jag kom till stenbarnen i Neongröna örhängen och nitarmband av plast).
En annan gång föröskte jag bli Elisabeth (Nej, inte Lisa. Jag heter Elisabeth i mellannamn duh!) vilket innebar att jag också kallade mig Elisa för ett kort tag. Jag kommer inte exakt i håg karatärsdragen, men det spelar ingen roll, det gick inte så fort Styvfarsan kom in i bilden.¨
Jag körde ett snabbt försök att bli fjortis och gå på Frikis och svettis och ha lite mer "normala" kläder men det gick totalt fel.
Fast efteråt är det kul att skratta åt.
Man kan inte avsäga sig hipp som happ. Man kan förändras.
Det är skillnad.
Och nog har jag förändrats. Kanske inte på utsidan (ÄN) men jag känner det här i hjärtat.
Författare har allid problem med slut. Och titlar. Jag har varken slutfört detta....brev? Text? stycke? erkännande? eller titelerat det.
Sådant är mycket viktigt för mig. Men eftersom denna text handlar om att förändras, att dela på sig...
Varför återigen inte ta ett citat från Secret Window?
"You strike me as the kind of guy who's on the lookout for a head he can knock off with a shovel"
Vilken sak att säga förresten...
Jag är lite för trött för att resa mig från stolen och jag har insett så många saker, att jag måste skriva ner dem.
Jag antar att Hamlet fortfarande är vaken. Eller så är han det och jag vet inte bara om det.
FÖrresten varför namnet Hamlet? Jo det är en av mina favorit böcker, eller snarare favorit karaktär.
Jag är lite svag för Shakespeare, det är jag. Jag tycker hans ord lyser av sanning.
Jag gillar Mercutio också, men det var så länge sedan jag läste Romeo och Julia så hans repliker sitter inte riktigt i huvudet nu.
Min drömroll är förstås Hamlet eller Mercutio.
"A Plauge on both of your houses! They made worms meat outta me!"
Jag menar...man kan inte toppa det.
Men jag ämnar försöka. Ända sen skolavslutningen har jag blivit mer bitter. Ja, jag saknade alla.
Vad jag skrev i inlägget "Truth" är totalt sannt. Jag hatade alla för att de försvann.
Och nu ska menigen "Och mest av allt hatade jag mig själv" komma.
Men jag är trött på att hata mig själv. Jag har gjort det tillräckligt. Så det hatet blev som ett andra skinn på min hud.
Ibland grät jag, ibland skrek jag ut min ilska.
Men vad hjälper det kära läsare? EN dåres skrik kommer inte långt, trots att han har fler röster i huvudet.
Som ni alla vet kan ju ingen annan höra dem.
Det är enklare att vara arg på sig själv än andra.
Jag är inte arg längre. Just nu så har jag insett, ja att folk vill iväg.
Vad ska jag göra åt det.
Jag väntar på att minnen, de BRA minnena ska komma tillbaka. Just nu är allt så förvirrat.
Hela min värld är snedvriden.
Det är som att titta på en sådan där 3D bild och försöka se vad det är.
Men saker är bättre nu. Jag kommer alltid sakna er, ni var mina bästa vänner.
Faktist.
Jag minns dagen efter jag trodde mamma var död och jag var tvungen att räkna mina steg för att inte spy eller svimma.
Titta ner i golvet och tänka "Flytta foten 23 steg flytta andra foten 24 steg"
Sådant hjälper när man inte vill tänka på verkligheten. Då drog ni upp mig, klappade mig på ryggen.
Och alla gånger jag säger till mig själv att jag är världens sämsta skådis och ni gör verkligen allt för att motbevisa.
Eller min 18 årsdag....åh jag var så glad!
Jag visste bara inte att saknaden kunde göra en så galen bara.
Och hela tiden verkade alla ha det så bra, ingen annan saknade.
Jag förstod det inte...
Jag kanske är en av de där blödiga människorna som har lätt för att sakna.
Fan, jag saknar min katt Frode, hur han brukade ligga på min rygg när jag låg i TV Soffan.
Jag saknar min Morfar och att han sa Cokis istället för Coca Cola (han gillade också Vanilla Coke!) bara för att jag sa det när jag var liten.
Helvete jag saknar till och med dagliga nyheter med Steve Irwin (Krokodiljägaren) och hans galenskaper.
Han var en äkta hjälte och inget annat.
Jag har försökt avsäga mig själv många gånger i livet. En gång försökte jag bli rockare (Jessica kan tala om när jag kom till stenbarnen i Neongröna örhängen och nitarmband av plast).
En annan gång föröskte jag bli Elisabeth (Nej, inte Lisa. Jag heter Elisabeth i mellannamn duh!) vilket innebar att jag också kallade mig Elisa för ett kort tag. Jag kommer inte exakt i håg karatärsdragen, men det spelar ingen roll, det gick inte så fort Styvfarsan kom in i bilden.¨
Jag körde ett snabbt försök att bli fjortis och gå på Frikis och svettis och ha lite mer "normala" kläder men det gick totalt fel.
Fast efteråt är det kul att skratta åt.
Man kan inte avsäga sig hipp som happ. Man kan förändras.
Det är skillnad.
Och nog har jag förändrats. Kanske inte på utsidan (ÄN) men jag känner det här i hjärtat.
Författare har allid problem med slut. Och titlar. Jag har varken slutfört detta....brev? Text? stycke? erkännande? eller titelerat det.
Sådant är mycket viktigt för mig. Men eftersom denna text handlar om att förändras, att dela på sig...
Varför återigen inte ta ett citat från Secret Window?
"You strike me as the kind of guy who's on the lookout for a head he can knock off with a shovel"
Vilken sak att säga förresten...
Kommentarer
Trackback
